Örebro läns museum om Järle kvarndamm – Historia att glömma eller att minnas

Av på 18 juli, 2020

”Det finns nästan alltid möjligheter att förena natur och kultur, men då måste man både ge och ta, rucka på principer och jämka insatser. Om viljan finns kan både dammarna räddas och fisken få vandra”, skriver Örebro läns museum på affischtavlor som satts upp vid Järle kvarndamm – utanför skyddsområdet i anslutning till de stödband som flyttats från bron.

”Att skriva om historien, att utelämna händelser och skeenden, att utplåna de fysiska spåren, det brukar inte stabila demokratier ägna sig åt. Ändå rivs dammar ut på löpande band. Viktiga delar i bergsbrukets historia amputeras. Sverige har en historia av rivningsvågor – minns vad som hänt i de svenska städerna. Det borde inte få ske i Bergslagens bygder!”, skriver länsmuseet.

”De allra flesta spår av bergsbruket är idag ruiner och svårtillgängliga. De fysiska minnena är överväxta, överodlade, överlagrade av andra verksamheter eller helt enkelt borttagna. Platser tillgängliga för en bred allmänhet är få med tanke på hur dominerande bergsbruket varit. Bergslagen är ett system av gruvor och kolbottnar, hyttplatser och bergsmansbyar, infrastruktur och städer. Tas en av berättarvänlig besöksplats bort skadas hela systemet”.

Så här skriver Örebro läns museum på de tre affischtavlor som satts upp vid Järle kvarndamm – utanför skyddsområdet i anslutning till de stödband som flyttats från bron:

Där Bergsbrukets lag gällde

Runt sjön Usken finns sju byar med hyttområden där framför allt järn, men även koppar, framställts sedan medeltiden. Siggebohyttan är en av dessa byar. Byn har troligen namn efter den person som anlade hyttan – Sigge, Sigurd. Foto: Per Torgén (Örebro läns museum)

I Bergslagen har bergsbruk bedrivits i runt 1000 år. I Örebro län fanns fyra bergslag – med ca 220 hyttområden samt tusentals gruvhål och kolbottnar – Linde, Lekhyttan, Lerbäck och Noraskog.

Från runt år 1000 f.Kr. tillverkades järn av rödjord och av sjö- och myrmalmer i små, enkla ugnar. Runt år 1000 e.Kr. introducerades en ny och mer avancerad teknik – masugnen. I den smältes bergmalmer till järn. Detta var en komplex process som krävde stora investeringar och en mer omfattande organisation. Kunskap om den äldre typen av järntillverkning kan dock ha varit en viktig förutsättning för utvecklingen till bergsbruk. Under tidig medeltid utvecklades jordbruket och befolkningen växte. Det gav upphov till det ”riskkapital” som torde ha krävts för att utveckla en ny teknik och att bygga en stor och avancerad anläggning. De som började med bergsbruket var stormän/frälse med ekonomiska muskler alternativt grupper av experter på järntillverkning som samarbetade.

Hyttboom under högmedeltid

På 1200-talet, under kyrkans inflytande, började trälarna friges. De kan ha bidragit till uppodlingen av Bergslagen. Från mitten av 1200-talet och in på 1300-talet inleddes en ny våg av bergsbruk längre bort från de äldre bygderna. Masugnstekniken var på 1200-talet fullt utvecklad och kunskapen spridd till en större krets av människor. Dessa – som kom att bli bergsmännen – anlade egna masugnar i inägomarken, i anslutning till åkrar och hus.

Ett exempel på en ”byhytta”, som kunde ägas och brukas ihop av flera bergsmän, är Siggebohyttan som förvaltas som besöksmål av länsmuseet. Ortnamn på -hytta tillhör denna epok under högmedeltiden. Bara i Örebro län är närmare ett nittiotal platser med namn på -hytta kända. I byarna med hyttor var hela familjerna och mycket tjänstefolk, torpare och statare var involverade i såväl bergsbruket som det egna jordbruket.

Rikedomens rötter

Sverige välstånd är byggt på tidigare generationers hårda arbete med bergsbruket. Från 1800-talet industrialiserades Sverige och blev ett av väldens rikaste länder. Men framgångens rötter får sökas i Bergslagens skogar och vattendrag och i medeltiden. Järnet var i århundraden Sveriges främsta exportartikel och värn mot yttre makter. Redan på 1280-talet användes i England begreppet osmund för ett från Norden importerat, och knappt tre hekto tungt, stycke av smidbart järn. I Stockholms skärgård har hittats ett 1500-talsvrak fullastat med tunnor med osmund.

Sveriges speciella förhållanden hör ihop med landets geografi och socialhistoria. De självägande bergsmän som varit kännetecknande för inte minst bergslagen i Noraskogs och Linde hör till denna historia.

Ta Järle som exempel. Platsen började bebyggas och fick stadsprivilegier 1642. Befolkningen i Nora och Linde vägrade dock att flytta dit. Dragkampen mellan kungamakt och undersåtar slutade med att Nora och Linde 1643 fick stadsprivilegier. Av Järle blev aldrig någon stad. Från Järle skulle dessutom byggas kanaler – i Järleplanen ingick att vattenvägar skulle ta järnet ända till Östersjön. I Järle station (6 km söder om Järle) finns Sveriges första stationshus (1854) byggt för att serva landets äldsta normalspåriga järnväg (1856). Allt detta uttänkt och byggt för transport av järn.

Historia att glömma eller att minnas?

Ändå verkar detta vara en historia vi inte längre vill kännas vid? Idag bor de flesta invånare i landet i städer. Vi har arbeten på säkert avstånd från den fysiska verklighet som försörjer oss. Och vi vill gärna vara miljömedvetna. Bergsbruket däremot var en smutsig och miljöskadlig verksamhet. Det rimmar illa med vår moderna svenska självbild.

Att skriva om historien, att utelämna händelser och skeenden, att utplåna de fysiska spåren, det brukar inte stabila demokratier ägna sig åt. Ändå rivs dammar ut på löpande band. Viktiga delar i bergsbrukets historia amputeras. Sverige har en historia av rivningsvågor – minns vad som hänt i de svenska städerna. Det borde inte få ske i Bergslagens bygder!

Hoten mot Bergslagshistorien

Kraftsamling – under den stilla vattenspegeln samlas vattnets styrka. I Järle, Nora kommun, vill ägaren Naturvårdsverket riva dammen. Foto: Per Torgén (Örebro läns museum)

Järnets era i Bergslagen är över. Redan under senmedeltid började hyttor läggas ner. Och på det viset fortsatte det med nedläggningar och strukturrationaliseringar, men även bygge av nya hyttor, under påverkan av världsmarknadens konjunkturer och teknikutveckling. Dödsstöten för bergsmännens bergsbruk kom på 1870-talet, men på några platser fortsatte bergsbruket in på 1900-talet.

De allra flesta spår av bergsbruket är idag ruiner och svårtillgängliga. De fysiska minnena är överväxta, överodlade, överlagrade av andra verksamheter eller helt enkelt borttagna. Platser tillgängliga för en bred allmänhet är få med tanke på hur dominerande bergsbruket varit. Bergslagen är ett system av gruvor och kolbottnar, hyttplatser och bergsmansbyar, infrastruktur och städer. Tas en av berättarvänlig besöksplats bort skadas hela systemet.

Dämma och tämja – vattenkraft

Hyttorna placerades alltid vid ett vattendrag för att få direkt tillgång till vattnets kraft. Vattnet dämdes upp i dammar och tämjdes för att garantera tillgång till vattenkraft under hela blåsningen av masugnen. Vattnet leddes till ett vattenhjul, som försörjde bälgarna, som pumpade in syre i masugnen. Att smälta bergmalm kräver mycket höga temperaturer.

Fisk och fördämningar kan samsas

Idag hotas bergsbruket åter, men inte av strukturrationaliseringar, utländsk konkurrens eller teknikutveckling. Idag heter hotet naturvård. Målet är att fisken ska kunna vandra fritt i vattendragen från Östersjön upp i Bergslagens berg. Det gör dammarna till hinder. De kvarvarande dammarna i funktion ska bort med hjälp av pengar, maskiner och en välutvecklad byråkrati! Visionen är att omvandla ett kulturlandskap till vild natur.

Kulturvården har en annan ambition. Människor har nog lika länge som man byggt dammar förstått att den som vill äta fisk måste låta fisken få vandra. Det finns nästan alltid möjligheter att förena natur och kultur, men då måste både ge och ta, rucka på principer och jämka insatser. Om viljan finns kan både dammarna räddas och fisken få vandra.

Länet | Järle Kvarndamm
Örebronyheter

Källa LindeKultur
Bilder och texter: Örebro läns museum

Du måste logga in för att lämna kommentarer Logga in