”En plötslig fasa” av Leia

Av på 27 oktober, 2021

En plötslig fasa
Jag greps av den
Jag kände fruktan
Inte för nattens kyla
En stark fruktan
För något konkret
Något jordiskt
Moln på himlen
Så tydliga
I nattens mörka himmel
Jag tittade neråt
Den frusna marken
Jag såg siluetter där
I marken
En massa ansikten
Som såg uppåt
Mot himlen
Vad ville de se där
Mina sinnen riktades
Helt motståndslöst
Mot marken
Alla dessa ansikten
En kollektiv själ
En känsla
Min själ smälter
Smälter samman
Tillsammans med
Ansiktenas kollektiva själ
Är min själ
Är ansiktenas själar
På väg
Att sönderfalla
Gå under
Vi tillsammans
Ett gemensamt offer
Kanske innebär det
En räddning
För andra
För dem
Ovetande själar
Som sover djupt
Under nattens timmar

Leia, Kultur | Dikten
Örebronyheter

Du måste logga in för att lämna kommentarer Logga in