”Ett kollektivt medvetande” av Leia

Ett kollektivt medvetande
Vi kan stava
Vi kan räkna
Att vara vaken
Att vara så nära
När någon synar
Jag vill vara perfekt
En inredning i fullbordan
Det är inte så
Det kan aldrig bli så
Jag var inte rädd
I min ensamhet
Jag kände mig övergiven
Rovdjurens vrål
Hundarnas skall
Alla bett som smärtade
Jag skrek
Jag bet i gräset
När jag vaknade
När gräset låg i frost
Det var då
Jag såg
Mina ärr
Över armar och bröst
Det var då
Jag förstod
Dödens bett lever
Leia, Kultur | Dikten
Örebronyheter
Du måste logga in för att lämna kommentarer Logga in