Med kroppen full av kemikalier

Av på 17 september, 2013

Helena Nilsson forskar om miljögifter. De finns i maten vi äter, vattnet vi dricker, luften vi andas och i många av de produkter vi använder i vårt dagliga liv. Hur påverkar de oss och vad kan vi göra för att skydda oss, våra barn och framtida generationer?

– Jag är arg, ja förbannad. Det är gift vi pratar om. De finns till och med i vårt blod och de är farliga för oss. Men jag är övertygad om att vi kan göra något åt detta. Under Forskar Grand Prix kommer jag att berätta mer om hur jag som forskare kan påverka men också vad du som konsument kan göra, säger Helena Nilsson.

Det går inte att missta sig på Helena Nilssons engagemang. Men när hon berättar om sin resa, som lett till en forskarkarriär, är den krokig. Drivkraften var från början baserad på intresse snarare än på en vilja att förändra världen.

– På min disputationsfest, när vi firade att jag klarat mina forskarstudier, sade min pappa att jag alltid varit envis och det stämmer. Det har hjälpt mig många gånger. Men forskning handlar framför allt om intresse. Om man är intresserad blir det lätt och man orkar läsa alla tegelstenar till böcker och lägga ner den tid som krävs.

Kemilärare en inspirationskälla
– Men att jag skulle läsa vidare och till och med bli forskare var inte något som jag planerat. Under grundskoleåren var jag busig, ointresserad av skolan och jag fick inga toppbetyg. Jag var helt enkelt inte redo utan längtade ut i världen, säger Helena Nilsson.

Efter gymnasiet tog hon chansen att lämna Lindesberg och flytta till England. Hon arbetade som au pair och på restaurang och bar.

– Det var en rolig tid och jag rekommenderar alla att ta en paus även om de planerar att läsa vidare. Det gav mig den tid jag behövde för att mogna.

– När jag fyllt 23 år blev jag gravid och det blev en vändpunkt för mig. Jag var tvungen att ta ansvar för min och mitt barns framtid och trygga vår försörjning, säger Helena Nilsson.

Hon återvände till Lindesberg och bestämde sig för att läsa upp sina betyg på Komvux. En kemilärare inspirerade henne att fortsätta med ämnet och söka sig till Örebro universitet.

– Jag upptäckte att pluggandet passade mig och att jag var bra på det! Jag bytte dessutom inriktning. Tidigare hade jag läst humaniora.

Bästa kollegorna i världen

Under universitetsstudierna fick Helena Nilsson kontakt med forskningsmiljön Människa-Teknik-Miljö, MTM, vid Örebro universitet. Det ledde till ett erbjudande om att bli doktorand, forskarstuderande, och nu har hon alltså doktorerat.

– Jag trivs otroligt bra. Jag har de bästa kollegorna i världen och vi har roligt tillsammans. Samtidigt har forskningen utvecklats och det som var ett litet frö när jag startade är nu något som vi diskuterar med makthavare och politiker.

– På Forskar Grand Prix-scenen ska jag berätta om varför det inte alltid är roligt att slå världsrekord. Min forskning kan upplevas som mörk eller rent av nattsvart men jag hoppas att det ska leda till förändringar. Det är inte för sent och vi kan förändra vårt sätt att handskas med kemikalier, säger Helena Nilsson.

Örebronyheter

Du måste logga in för att lämna kommentarer Logga in