Home   >   Örebro   >   Örebro då och nu vad hände med min gamla stad

Örebro då och nu vad hände med min gamla stad

By on 22 augusti, 2025
Foto: Anders Olofsson

Det här är en insändare från Kari Parman, tankar och åsikter om Örebro och stadens utveckling är Karis egna.

Det är mer än fyrtio år sedan jag bodde i Örebro. Det känns nästan som ett annat liv, men bilderna sitter kvar. Gatorna, parkerna, doften från konditorierna, och det där lite lågmälda lugnet som präglade staden. Örebro var inget paradis, men det var en plats där man kände igen sin granne och där vardagen inte var kantad av rädsla.

Jag minns inte att folk bråkade särskilt mycket över varandras bakgrunder. Det fanns olikheter, absolut, olika tro, olika ursprung, olika sätt att leva. Men jag minns det som något man snarare nyfiket pratade om än att man gick i klinch. Den största konflikten kunde vara om man höll på ÖSK eller inte. Och nej, det sköts inte hej vilt. Skott hörde man på skjutbanan, inte på gården mellan hyreshusen.

När jag i dag läser om Örebro har jag svårt att känna igen staden. Rubrikerna talar om gäng, skjutningar och polisiära insatser. Om bostadsområden där folk drar sig för att gå ut efter mörkrets inbrott. Och jag frågar mig: är det här verkligen samma Örebro som en gång mest förknippades med frikyrkliga möten, körsång och föreningsliv?

Det är lätt att tänka att allt var bättre förr. Det var det inte. Även då fanns missbruk, arbetslöshet och kriminalitet. Men skillnaden var känslan av att problemen gick att hantera. Att man inte stod ensam. Det fanns en väv som höll ihop människor – kyrkan, idrotten, studiecirklarna, föreningarna. Man kunde vara oense, men man gick ändå dit, man såg varandra, man delade ett sammanhang.

Det är just det jag tror vi tappat. När kyrkklockorna ringde samman människor på 80-talet, samlar i dag sociala medier oss i små isolerade grupper, ofta för att förstärka motsättningar. Tilliten vi en gång hade till varandra, grannen, föreningen, staden – känns bräckligare.

Så vad har hänt med Örebro? Kanske är det samma som hänt med många svenska städer. Segregationen har vuxit, politiken har famlat, och mötesplatserna har tunnats ut. Men det betyder inte att allt hopp är förlorat. Jag tror fortfarande att samma kraft som fanns i frikyrkan, i idrotten, i det där envisa föreningslivet, kan återuppstå i nya former.

När jag blundar ser jag fortfarande mitt gamla Örebro framför mig ,människorna, hälsningen i trappuppgången, värmen i vardagen. Jag vill tro att staden kan hitta tillbaka dit. Inte genom att bli som förr, men genom att återupptäcka något av det som gjorde Örebro till just Örebro: gemenskap, ansvar och respekt.

Insändare Kari Parman
Örebronyheter

You must be logged in to post a comment Login