Sverige har mycket att lära i kampen mot människohandel.

Av på 4 mars, 2013

Dagens Nyheter har under den senaste veckan granskat sexhandeln i Sverige. Bland annat har fallet med den rumänska kvinnan Alexandra, som sändes hem efter ett flera timmar långt förhör, väckt starka reaktioner. Hennes erfarenheter är dock inte unika. En undersökning från Stiftelsen Tryggare Sverige visar att rättsväsendet i första hand fokuserar på att gripa gärningspersonen snarare än att tillvarata den drabbades behov, vilket strider mot Europarådets konvention mot människohandel.

Det komplexa brottet människohandel innefattar en kedja av händelser, från rekrytering till exploatering av en människas kropp eller tjänster, samt omfattar flera olika former av utnyttjande; sexuella ändamål, tvångsarbete, tiggeri, slaveri och organdonation. Ytterst handlar det dock om exploatering av människor som lever under påvra socioekonomiska omständigheter och har få alternativ eller litet handelsutrymme. Fattiga människor förs till rika länder och utnyttjas där på olika sätt. Minoritetsgrupper är särskilt utsatta. Problematiken är gränsöverskridande och har i högsta grad med mänskliga rättigheter att göra. Just därför är det angeläget att de europeiska medlemsländerna samarbetar och erbjuder stöd och skydd till utsatta, vare sig de befinner sig i det land där de utnyttjats, eller är tillbaka i sitt hemland.

Rättigheter existerar endast på pappret
Internationella och nationella bestämmelser som syftar till att säkerställa skyddet för offer för människohandel existerar emellertid oftast endast på pappret. Implementeringen av dessa rättigheter har i de flesta EU-länderna, liksom i Sverige, inte fullföljts. Det visades 2010 i en undersökning inom ramen för projektet E-notes (European NGOs Observatory on Trafficking, Exploitation and Slavery) där ideella organisationer i alla 27 medlemsländer i EU granskade hur respektive land i praktiken lever upp till Europarådets konvention mot människohandel från 2005. Stiftelsen Tryggare Sverige ansvarade för den svenska delen av undersökningen.

Den drabbades behov negligeras
Den bristande implementeringen framgår tydligt i det exempel som Dagens Nyheter rapporterade om igår, där den rumänska kvinnan Alexandra sändes hem efter ett flera timmar långt förhör. Enligt vår uppfattning har polis och åklagare negligerat ett antal artiklar i Europarådets konvention i detta ärende. Det gäller till exempel artikel 13 i Europarådets konvention mot människohandel som ger en person som utsatts för människohandel rätt till en 30 dagars reflektionsperiod för vila och återhämtning.

Tanken är att den drabbade ska få möjlighet att göra sig fri från inflytandet av människohandlarna och få tillfälle att återhämta sig så pass att han eller hon kan fundera på framtiden och fatta beslut om medverkan i en eventuell rättegång. Detta verkar inte polis och åklagare känna till, utan rättsväsendet fokuserar i första hand på att gripa gärningspersonen snarare än att tillvarata den drabbades behov.

Sverige erbjuder utsatta för människohandel möjlighet att stanna i landet – om deras medverkan behövs i rättegången. Sådana villkor ställs inte i alla andra länder, där man istället utgår från den utsattas behov att vila och återhämta sig vid dessa bedömningar.

Ingen hot- och riskbedömning
Av artikel 5.2 i Europarådets konvention mot människohandel framgår att ”återvändandet ska helst ske frivilligt” samt ”med vederbörlig hänsyn till personens rättigheter, säkerhet och värdighet”. För att säkerställa detta bör det, enligt internationella överenskommelser, genomföras hot- och riskbedömningar inför att en person sänds tillbaka till sitt hemland. Dessa bedömningar ska omfatta både den direkt drabbade och dennes familj. Det verkar som man även negligerade dessa skyldigheter i fallet Alexandra.

Vi kan konstatera att Sverige, liksom majoriteten av EU-länder, saknar en metod för genomförandet av denna typ av strukturerade hot- och riskbedömningar. Fallet Alexandra visar sorgligt väl att frågan om hot- och riskbedömning aldrig varit aktuell. Det innebär att Sverige inte fullt ut lever upp till de åtaganden som staten har enligt Europarådets konvention. Det gäller inte bara skydd. Ett EU-direktiv från 2011 skärper ytterligare kraven på långvariga stödinsatser, även efter att en person sänts tillbaka hem.

Många drabbas på nytt
Ett tydligt bevis på att utsatta för människohandel inte får tillräckligt stöd är att samma person ibland återfinns som offer för människohandel i Sverige igen. Sådan så kallad re-trafficking är ett uttryck för att de insatser som satts in inte tillräckligt har tagit hänsyn till de behov av hjälp som personen har. Och detta är precis vad som hände Alexandra.

Att stoppa re-trafficking handlar om att förebygga brott och samtidigt säkerställa att människor som utsatts för inhuman handel och behandlats som varor kan få tillbaka sitt människovärde. Kampen mot människohandel är en kamp för människovärdet, och emot avhumaniseringen av grupper av människor. En kamp som måste föras varje dag, gemensamt i alla länder.

Örebronyheter

Du måste logga in för att lämna kommentarer Logga in