Pelle Helgesson satt sex och ett halvt år i Tunisiskt fängelse oskyldigt dömd

Av på 16 november, 2019

Pelle Helgesson är Örebroaren som satt i Tunisiskt fängelse till den 20 mars i år för att ha hjälpt till med att återföra några barn som blivit olagligt bortförda från den förälder som hade vårdnaden om barnet.

Vi träffade Pelle på Örebro Länsbibliotek för att få reda på mer om vad som hände, hur han hamnade där och hur förhållandena var i fängelset.

Berätta hur det hela började.
– Anledningen till att jag kom in på den här typen av arbeten var att jag blev tillfrågad av en person i Norge om jag kunde ordna logistiken och hämta en kvinna och ett barn i Tunisien. Det jag gjorde då var att kontrollera att hela förfarandet och processen var laglig och att man opererade enligt gällande lagstiftning, och så var också fallet.

– Så det första norska barnet som togs hem, kom hem via en hyrbåt från Sicilien.

– Jag åkte helt enkelt ner till Sicilien och gjorde en del av logistiken där ifrån, först hyrde jag en båt från ett företag där och planerade ankomsten med hjälp av satelitkartor, resan till Tunisien gick sedan via den italienska ön Pantelleria.

– Väl framme i Tunisien hade jag ett möte med kvinnan jag skulle hjälpa om när hon ville åka hem, och då sa hon att hon gärna skulle åka dagen efter. Jag svarade att jag skulle kolla vädret så att det gick att åka då, och det gick det. Nästa dag vid halv två tiden så gick hon ombord på båten och vi åkte tillbaks till Europa.

– Det finns ju så klart en massa detaljer runt det hela som att jag träffade hamnpolisen, deklarerade in båten, pass och klarerade ut den. Så det finns en hel del historier runt hur jag utnyttjade situationen och kunde manipulera en polisman för att lätt kunna få till det här. Det var inte så att vi var motarbetade av polisen utan snarare en preventiv åtgärd för att säkerställa återfärden, inte för att det hänt något vid det tillfället utan för att skapa en god relation med polisen och för att de inte skulle misstänka att det var någonting på gång.

– För det är så här att om hon skulle flasha återförandet av sitt barn så skulle hon med 100 procents säkerhet bli stoppad det är ingen tvekan om det för hennes man har kompisar inom polisen, hon har vårdnaden och kan ta hem sitt barn men det är mycket komplicerat då det finns regelverk och lagstiftning i landet också för hur det här skall gå till men det omfattar inte oss då vi bara står för logistiken och det finns inget olagligt i det. Det är också därför vi blev friade två gånger jag och Daniel, de sa då att de inte fann att något brott mot den Tunisiska lagstiftningen och det stämmer bra då vi inte begått något brott.

– När jag och kvinnan kom till Sicilien så körde vi upp henne till Hamburg i norra Tyskland på ett och et halvt dygn, det hade så klart gått lättare om hon flugit men nu var det så att hennes barn inte hade något pass. Hon lämnade alltså Tunisien utan pass för att mannen som förde bort barnet hade tagit barnets pass, vi hade ett förutbestämt möte där vi gick till den norska beskickningen på Sicilien i Palermo och där krävde vi pass men norska UD vägrade att ge en norsk medborgare pass vilket är en stor skandal i sig, och därför tvingades jag sätta mor och barn i en bil och köra dem ända upp till Hamburg vilket gick bra då det var inom Europa.

– Som sagt så finns det mycket mer detaljer bakom som många är en story i sig.

Berätta om hur du manipulerade polisen.
– När jag kom till hamnen i Tunisien och skulle tanka båten så kommer det en hamnpolis som heter Lotfi och frågar mig var jag kommer från. Jag svarar att jag är svensk men bor i Norge, var vid han säger att han bott i Oslo i fem år. Då tänkte jag att honom kan jag kanske ha nytta av. När jag sedan hade tankat båten säger han att jag kan göra fast båten bara 20 meter från polisstationen vilket var väldigt illa för mig då kvinnan skall gå ombord inkognito med barnet.

– I det här läget ringer jag min chef och säger till honom att det finns en polisman här som har bott i Norge och han skulle gärna flytta tillbaks, och om jag ringer upp dig skall du ha fixat en tvåa i Oslo och om jag på något sätt behöver avleda uppmärksamheten så ringer jag dig.

– Och precis det jag fruktade hände för just när kvinnan kommer för att gå ombord så står det två poliser utanför stationen och samtidigt kommer Lotfi i en gummibåt. Då tänkte jag att det här går inte, la ett par vinflaskor i en påse och tvåhundra femtio dinarer i fickan, Kvinnan satt på en bänk och jag sa till Lotfi ”Jag har fixat en lägenhet till dig” sedan tog jag flaskorna och vi gick in på hans kontor samtidigt som jag vinkade med mig de andra poliserna. Nu var det alltså fritt fram för kvinnan, men det var stora panoramafönster i kontoret så jag skyndar mig och sätter mig på Lotfis plats bakom skrivbordet så de fick stå framför mig med ryggen mot fönstret medans jag har full koll på vad som hände där ute, sedan slog jag numret till min chef och säger ”jag har Lotfi här, de där lägenheterna du pratade om kan du berätta lite mer för honom”, sedan talade de i en kvart och undertiden såg jag kvinnan gå ombord på båten.

– Kvinnan hade i det här läget inte klarerat ut sitt pass eller barnets, dels hade barnet pass beslagtagits och kvinnan hade inte vågat göra det. Jag hade dock klarerat ut mitt pass och båten och det är precis därför vi är frikända för jag fixade bara en hyrbåt till henne vilket inte är olagligt, om någon begått ett brott här så är det kvinnan som lämnade landet utan att klarera ut sitt pass. Det är som sagt därför jag är friad, det finns inget brott från min sida.

– Sedan lossade de två poliserna förtöjningarna och vinkade av mig och jag vinkade tillbaks.

– Det var så det gick till.

Men varför kan man inte bara flyga reguljärt i de här situationerna?
– Det beror på att dessa länder är så korrupta att det nästan är omöjligt då man använder sina egna myndigheter som man betalar för att legitimera sitt brott.

Hur gick det till när ni greps?
– Det var på uppdraget efter när vi skulle hjälpa en norsk och en amerikansk kvinna att återföra deras barn, jag och Daniel hade precis kommit tillbaks till hotellet efter att fruktlöst spanat efter det ena barnet. Jag satt och skypade med min fru när jag hörde ett klick i det elektroniska låset, in i rummet stormade tio stycken två meters poliser. När detta händer så stänger jag genast igen locket på datorn men hon hinner se att det händer något och kontaktar Martin min chef så att han får veta att något hänt. I det här läget märker jag att de letar efter någonting men jag kan inte förstå vad.

– Efter detta hamnar vi på en polisstation där vi blir förhörda och här börjar man att fråga om vapen och var är vapnen men vi är som frågetecken när det gällde detta då vi inte har några vapen på denna typen av uppdrag, när jag jobbar som säkerhetsofficer på sjön är jag beväpnad men inte här. Under den här typen av uppdrag skall allt ske legitimt och utan konflikt. Vi fick senare en förklaring på vad som hänt, det var nämligen så att det här företaget vi jobbade för skulle starta en annan verksamhet där det krävdes vapen och eftersom jag och Daniel jobbade med vapen i andra sammanhang så bad de mig att kolla med den dam på Sicilien som jag hyrde båta av om hon hade några kontakter som sålde de vapen som man var ute efter.

– Jag talade med Larissa på telefon men vad jag inte viste då var att hennes telefon var avlyssnad av den italienska säkerhetstjänsten, vilket hon visste men inte tänkte på att meddela mig. Hon hade nämligen haft problem med den sicilianska maffian och hade själv bett dem att avlyssna telefonen, de misstolkade samtalet och hade utlyst en internationell arresteringsorder på mig och Daniel, när den gick ut så kom den även till hotellen och det var så de lokaliserade oss.

Vad hände efter gripandet?
– Eftersom det var en specialpolis som gripit oss blev vi förda till ett hus där det inte fanns någonting, det liknade mer ett ödehus med tomma rum och inte någon personal eller utrustning att tala om. Senare blev vi förda till en lokal polisstation där vi fick spendera första natten i en speciell ställning där man varken kunde sträcka på sig eller slappna av, så fick vi sitta tills förhören började på morgonen, vi var också handfängslade i stolarna under den tiden.

– Vi greps på natten så det var först på morgonen som förhören började då vi förhördes en och en, men de hade separerat oss redan tidigare så vi inte skulle kunna prata med varandra.

Blev ni förda till fängelset Mornaguia då?
– Nej vi var häktade i sex dagar först när förhören pågick och under den tiden fördes vi mellan häkte och förhör hela tiden, i en av cellerna som vi befann oss i båda två fast vid olika tillfällen fanns det en polis. Det var ju inte meningen att vi skulle förstå att han var polis men han fiskade information och ställde konstiga frågor hela tiden, så både jag och Daniel förstod att han var polis.

Sedan fördes ni till fängelset?
– Ja det stämmer då fördes vi med en fångtransport till Mornaguia där vi skrevs in och blev satta i en cell tillsammans med 120 andra fångar, men redan efter ett par dagar flyttades vi till en mindre cell på kanske 30 kvadratmeter och där var vi 20 fångar.

”Mornaguia är Tunisiens största fängelse med över 5000 fångar och enligt Human Rights Watch är genomsnitts ytan 1,5 kvadratmeter, nästan hälften av minsta tillåtna yta för svenska grisar. 5000 fångar är dessutom fler än på samtliga fängelser i Sverige sammantaget.”

Hur var förhållandena där?
­– Man sov i trippel våningssängar och man delar två sängar på tre personer så det är väldigt trångt, sedan blev man biten av vägglöss när man skulle sova.

När det kom till maten hur var den?
– Maten var jättedålig, till frukost fick man två brödbitar och till det tog man vatten ut kranen, till lunch sparkade de in ett stort soppkärl med harissa-soppa och på kvällen kom samma soppa men med mer vatten in.

– Det fanns ett slaskkärl där de slängde matrester, av skär, skinn från kyckling och liknande där brukade vi ta mat som vi tillagade på en spis vi byggt av konservburkar.

Var ni instängda hela tiden?
– I början fick vi bara vara ute en halvtimme om dagen, men sedan började vi ställa krav via ambassaden och när det var som bäst var vi ute en timme på förmiddagen och en halvtimme på eftermiddagen så en och en halv timma ute och 22,5 timmar inlåsta.

Hur såg rastgården ut?
– Den var inte mycket större än det där lilla rummet med ett tvättråg i mitten där man fick tvätta sina kläder, samt att alla sopor låg i ena hörnet och så var det tvättlinor längs väggarna där de torkade tvätt så det blev inte så mycket utrymme kvar. Sedan gav den allmänna ordningen att man gick sin promenad runt det där tvätt tråget så där gick man runt runt.

Hur tacklar man en sådan här sak psykiskt?
– Under den första fasen när man befann sig i den juridiska processen där man inte viste hur det gick och det figurerar så mycket lögner blir man frustrerad, vi blev ju dömda för brott vars brottsrubricering inte existerade i lagtexten och som för övrigt inte hänt. Daniel skrev under sina förhörsprotokoll bara för att en polis som utgav sig för att vara tolk gav felaktiga uppgifter om vad som stod i dokumentet. Jag fann mig själv konstant vänta på att svenska myndigheter skulle gå in och markera att det inte var riktigt rätt, de visste ju att mycket av det som framfördes inte stämde.

– Den svåra biten var dock att jag blev separerad från mina familj och framför allt mina barn det hade jag svårt att hantera. Andra saker som dålig mat, extrema temperaturer, dålig hygien, våld, trakasserier och allehanda sådana saker kan man med tiden lära sig att hantera, men just det att separeras från sina barn samtidigt som man blir insatt i fängelse dömd utanför lagstiftningen (vi blev justitiemördade) det gör att man ständigt är förbannad från man vaknar tills man somnar och det var den biten jag tyckte var svårast att komma över.

Men tillslut blev du frisläppt.
– Ja, jag blev benådad, det finns en halvtidsregel i Tunisien som gör att man kan bli benådad och den advokaten jag hade då Leila Dachraoui jobbade hårt för att jag skulle släppas.

Vad var det första du gjorde när du kom hem?
– Då åkte jag och hälsade på mamma som blivit dement under tiden jag var borta. Jag har även hälsat på minna barn vilket jag var mycket nervös inför, men det gick bättre än vad man vågat hoppas.

Karl-Johan Sandberg, Lokalt
Örebronyheter

Du måste logga in för att lämna kommentarer Logga in